mytreasures

Alla inlägg under september 2014

Av Marie Karlsson - 28 september 2014 22:32



FB

Av Marie Karlsson - 28 september 2014 15:08


JAG HAR STÄNGT NER MITT KONTO PÅ FB.

SKA BARA KOMMA PÅ LÖSEN TILL DEN ANDRA OCKSÅ.


JAG VILL INTE MER.


SÅ JAG SKA FUNDERA PÅ OM DENNA OCKSÅ SKA STÄNGAS.


DEN SISTA SPIKEN KOM....

DUGER JAG INTE SÅ BEHÖVER INGEN FÅ REDA PÅ HUR JAG HAR DET HELLER.


CIAO


Av Marie Karlsson - 23 september 2014 23:23


Jag försöker verkligen hitta balansen i min vardag.


Balans mellan sorg, glädje och min sjukdom.

Vissa dagar vill jag inte ens vakna. Slippa känna saknaden som gnager inom mig.

Varje andetag som svider, varje tår som känns som syra, varje tanke som gör mig tokig.

Min bästa vän har förlorat två pojkar. Hur överlever man något sånt?

En förälder ska inte begrava sina barn. Det är fruktansvärt.

Alla dödsfall är olika. Varje sorg är personlig.
Jag kan bara föreställa mig hennes sorg. Men jag kan aldrig någonsin sätta mig in hur hon känner.

Jag har inte förlorat ett barn.


Detta kommer bli första julen utan honom. Förstår inte att det kommer fattas en person vid bordet.

Tyvärr är det sanningen, man måste bara ta sig igenom den dagen.


Jag är på väg in i ett skov igen. :(

Feber, frossa och en sån otrolig värk i min hand.

Nu ska jag på röntgen för händerna den 28 september. Förhoppningsvis får jag en kallelse snart till handkirurgen så jag får operationen. Handen blir bara värre och värre. Snart har jag ingen känsel alls.

Värker så jag kunde såga av mig skiten.

Jag skiter i hur jag mår i min SLE just nu. Orkar inte att sjukdomen ska bestämma över mitt liv.

Jag gick ner 23 kg förra sommaren som ni minns. Eftersom jag har ätit kortison i ett år har jag gått upp 15 kg. Nu har jag slutat med helvetes tabletterna och börjat motionera.

Jag och Lotta dansar varje dag till Wii speler Just Dance 4. Jag har gått ner 4 kg sen förra veckan.

Har bestämt att vi ska köpa "Kinect" till hennes Xbox 360. Där får du göra mer rörelse och mer gympa. Bra för Lotta som är så stillasittande i sitt handikapp. Nu får hon också en push att röra på sig. Hon älskar detta dansspel.

Så Lotta och jag kommer ha våra beachbodies till sommaren 2015 :)


Glädjen jag har är mina älskade barn och mitt barnbarn Tilda.

Dom får mig att kämpa. Får mitt ansikte att lysa upp av kärlek.

Min vän Lena är den som pushar mig att våga gå ut. Våga ha roligt.

I lördags var jag, Andreas, Emmy och Stefan på Arrows MC barhäng. Lena och hennes vän Jeanette var där också. Så roligt jag hade. Stannade till klocka tre på morgonen.

Tack för att ni övertalade mig att hänga på. <3


Musiken är den biten som räddar mina dagar. När jag sätter på spotify slutar mina tankar om saknad, om sjukdom och alla negativa saker. Sjunger, städar och dansar.

Därför är det aldrig tyst hemma hos oss.

Tankarna kommer när jag ska lägga mig. Tyvärr somnar jag aldrig innan halv fyra på morgonen av utmattning.

En dag vänder allt.

Den dagen tar jag emot med öppna armar.


Måste sluta att vara så feg.........

Hur ska denna person veta hur jag känner när jag bara drar mig undan.

Hrmmm nåt jag får jobba på.


En låt som får mig att dansa......

#spotify

Ork

Av Marie Karlsson - 17 september 2014 18:15


Jag har inte haft ork att skriva här inne.

Kan inte sortera tankarna som snurrar.


Det är så mycket som händer i mitt liv just nu.

Sååååå jag tänker ha min blogg vilande tills jag hittat mig själv.


Vet inte hur jag ska hantera vissa saker som sker i mitt liv just nu.

Tyvärr finns det inget jag kan göra. Utan bara följa vågen, se vad som händer när vågen

ebbat ut.

Det enda jag känner är en tomhet inom mig som ingen kan fylla.

Gråter mig till sömns, vaknar med tårar i mina ögon.

Vägra sova snart för slippa mardrömmarna.


Vägen till min grind har försvunnit.

Kommer att stanna på denna mörka stig för evigt.


Life sucks like hell...... :(


Varje dag saknar jag dig, varje dag undrar jag vad som hände .......

..........Varje dag gråter min själ.


Kan aldrig bli hel igen :(






Av Marie Karlsson - 11 september 2014 15:03


Lagen vi har i detta land måste ändras.

Fängelse tiden är ingen semester.


Läste i tidningen idag om att XXXXXXXXXXXX mår så dåligt. (skriver inget namn så ingen kan anmäla mig för förtal)

Han samtalar med en psykolog för att bearbeta sin depressioner och traumatiska upplevelsen efter misshandeln.

Han vågar inte ens gå i korridorerna, så han har själv begärt att vara isolerad. Vilket han fick.

Har fått problem med tilliten till sina vänner, han kan inte vara i ett rum där det är mycket människor.

Han har mardrömmar om att någon misshandlade honom. Varför har han inte mardrömmar om sina offer och vad han gjorde dom ? Vem fan tycker synd om en parasit? Hur kan man skydda en sån person?


HERREGUD SÄGER JAG BARA


Han har utsatt oskyldiga kvinnor/barn för sexuella handlingar. När han gjort sitt mördade han dom.

Ett barn som inte ens kan försvara sig förgrep han sig på, sen tog han hennes liv.

Ingen vet hur barnet kände sig. Ingen vet om hon skrek, rädslan, smärta.....

Hennes föräldrar ska leva med detta hela sitt liv. Utan att få svar på sina frågor.

Har dom fått den hjälp dom behöver?

Hur kan man skydda en sexförbrytare i fängelset?

Dom har semester i våra fängelse.


Sexförbrytare ska aldrig någonsin lämna fängelset.
Dom kommer fortsätta med att förgripa sig på barn.


Jag anser att vårt straffsystem borde ändras.

Vissa pedofiler döms bara till böter, hur kan man ge en sexförbrytare böter när dom sprider filmer, bilder på barn?

Hur kan man få böter när dom våldtagit ett barn? Barnet gjorde ju inte motstånd.

HUR KAN ETT BARN FÖRSVARA SIG ????????


Skydda barnen från dessa äckliga parasiter.

Jag kan sitta här i timmar och skriva.

Kommer ingenstans ändå......



Alltså jag sitter och gråter trots jag inte känner offret.


Klart man gråter.....


EMPATI ........HETER DET.


Av Marie Karlsson - 10 september 2014 11:42


När jag sitter i soffan, njuter av tystnaden i huset kan jag inte låta bli att undra.

VAD HÄNDE ?


När familjen bodde i Malmö var jag väldigt lycklig. Hade ett underbart liv, vänner, jobb och äventyr.

Jag bodde i Malmö i 12 år. Anledningen vi flyttade var att ge barnen en tryggare uppväxt.

Vi hamnade till slut i Lammhult.

Här fick barnen den trygghet vi sökt. Massa kompisar, fick vara ute och leka utan att vi sprang efter hela tiden.

Fick utvecklas och få den frihet dom behövde.

Jag stormtrivdes på Tärnvägen. Vi var ett gäng som alltid gjorde saker tillsammans.

Umgänget var fantastiskt.

Jag var verkligen lycklig.

Tyvärr tar alla sagor slut någon gång.

Kärleken försvanna mellan mig och barnens pappa.

Han träffade en ny och jag gjorde detsamma.

Min resa vet ni redan.

Hur många gånger har jag inte ångrat att jag valde fel väg.


Idag sitter jag och Lotta i ett hus. Vi stormtrivs, har det mysigt och lugnt.

Ibland känner jag att hela livet tog en vändning när jag blev sjuk.

Det var inte så här jag ville mitt liv skulle bli när ungarna blev vuxna.


Nu önskar jag bara att jag får göra klart alla utredningar angående min hälsa.

Få svar, få rätt behandling.

Vill komma tillbaka, leva och ha förbannat roligt.


Lotta och jag har börjat med Rainbow Loom.

Så roligt att göra olika saker med gummiband.

Mysigt när vi sitter på kvällen, på var sida om skrivbordet. Prata skit, lyssna på musik.

Vi har en gemensam  hobby.
Så glad...


Allt har sin lösning. Få ta den tid det behöver.

Känner bara att allt blev så tragiskt. Jag skulle aldrig brutit upp från Tärnvägen.

Klart idag hade det ändå varit annorlunda. Alla har ju flyttat.


Bilder på vår nya hobby

     

Av Marie Karlsson - 7 september 2014 13:00


Som jag fick i en kommentar innan är det inte lätt att skriva till okända människor.

Ni som läser min blogg känner inte mig. Vissa gör :)

Så när man ska förklara något kan det låta hemskt i era öron.

Vill bara inte att någon ska missförstå mig.


Min familij är livet för mig. Utan dom skulle jag inte vara den jag är.

Den kärlek och lycka jag känner när alla är hemma eller när jag tänker på dom är fantsastisk.

Min familj har stöttat mig genom resan jag gör genom livet.

Dom vet hur jag mår, vad jag känner och vad min sjukdom gör med mig.

När jag skriver att ingen ser mina tårar, ingen förstår min kamp betyder inte att jag inte uppskattar min famij.

När dom tankarna kommer är jag nästan alltid ensam. Jag menar det för stunden.


Jag har en lång väg att vandra när det handlar om min hälsa.

Är så glad när jag möter en läkare som tar mig på allvar.

Som nu när jag låg inne. Är tacksam för alla undersökningar och utredning som görs.

Jag var bara lite mer förvånad att jag inte är sjukare än vad dom misstänker.

Ja, jag sökte vård av en anledning i onsdags. Jag fick flimmer för ögonen som inte försvann, yrsel och huvudvärk. Ringde 1177 för jag trodde det handlade bara om blodtrycket.

Tacksam att dom lyssnade och ringde akutmottagningen. Resten vet ni.


Hade jag inte haft mina vänner, mina barn och mitt bonusbarnbarn hade jag inte orkat med allt som sker.

Dom får mig att skratta, stiga upp ur sängen, får mig att leva.


Jag vet att jag är en egoistisk person mitt i sjukdomen.

Tror man blir det när allt rusar runt i kroppen som en tornado.


Jag ska reda ut mitt liv.

Allt har bara kommit på en gång.

Skilsmässan är det bästa som hänt mig. MItt i denna resa försvann min styvfar. Det slog bort benen på mig totalt.

Lotta väntar på sin ryggoperation.
Andreas har träffat sin kärlek, med denna kärlek fick jag Tilda i mitt liv.

Min sjukdom har tagit en vändning att jag blivit sämre.

Kan bara betyda att nu kan det bara bli bättre för mig.


Jag har ingen brådska att träffa en ny man.

Jag saknar tvåsamheten så mycket. Saknar att krypa ner i soffan, skeda när man ser en bra film.

Skämma bort och bara ge massa kärlek.

En dag kommer detta finnas i mitt liv.

Vill bli friskare innan jag blandar in någon ny personlighet i mitt liv.


Tack för att ni finns och stöttar mig via bloggen.


Här kommer lite mörka bilder från min underbara helg.

Tilda har sovit hos sin farmor <3 Mikaela som är mitt kusinbarn ville också vara hos knäppa mig. <3

       

Av Marie Karlsson - 6 september 2014 18:17


Det har varit total kaos i mitt liv.


Min höger arm och hand har lagt av. Värker så mycket att jag snart kan såga av den.

Var hos arbetstera, hon var inte glad att ingen läkare har tagit min värk på allvar.

Hon har skickat en remiss till handkirurgen. Måste göra en operation så fort som möjligt.

Alltså denna värken kom från helvetet.


Hamnade på sjukhus i veckan. Blev inlagd för han misstänkte en liten stroke. Inget jag tog på allvar eftersom jag inte kände mig så sjuk. Sen pratade han om en inflammation vid tinningen som kan gå mot skallen.

Jag låg inne i två dagar. Gjorde röntgen på skallen, kollade mina ögon och sen fick jag träffa en öron/näs/hals läkare.

Dom ville skära upp ett snitt vid tinningen. Sex centermeter och sen en bit av min åder som skulle skickas på analys. Han frågade tre läkare till och kom fram till att jag ska vänta med denna biopsi tills dom är inställda på att den verkligen behövs. Vill inte opereras i onödan.


Gråter för det minsta eftersom jag mår kaotiskt och har sån smärta.
Känslorna går inte styra, lever sitt eget lilla liv inom mig. Smärtan kan man döva med värktabletter. Vilket jag vägrar att göra.

Livrädd att bli beroende igen av opiater.


Denna helgen har min kusin kommit med sina två barn. Mikaela 12 och Charlie 2. Sen vill min prinsessa sova hos farmor över helgen. Mikaela stannar kvar tills i morgon.

Detta behövde jag, slippa ligga och tycka synd om mig själv.
Måste resa mig, vara den starka. Vågar inte visa svaghet, förlåt att jag säger det, men för mig känns svaghet som en besvikelse.

Har varit stark hela mitt liv.


Nu ska jag njuta av denna kväll med massa mys och film.

Skriver mer en annan dag när jag har redat ut alla känslor som är som en stor gummiboll i skallen.


Kram.

Linda, jag kommer svara på dina kommentarer när jag är ensam.


Presentation


Min barndom, mina förhållanden, mina barn och mina vänner har format mig till den jag är idag.

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Arkiv

Sök i bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se