mytreasures

Alla inlägg under januari 2015

Av Marie Karlsson - 31 januari 2015 19:57



Jag har bestämt mig för ta en paus.


Pausen blir både här och FB.

Kommer bara lägga in det jag känner för, men annars blir det tyst


Orkar inte mer......

Hud

Av Marie Karlsson - 29 januari 2015 23:35


Äntligen har jag fått en remiss till Hudmottagningen.

Lite nyfiken på vad dom ska säga, har ju inte varit där på snart två år.

Mina fläckar är hemska som börjat sprida sig på armarna också.


Tur det finns speciellt makeup för oss som har RÖDA fula fläckar.

Kan man dölja det man kan så är det en miljonvinst.

Trots att andra inte tittar så känner man att dom gör.

Så blandade känslor.

Röda fläckar ska inte hindra att vara den man är.

Det är inte fläckarna som gör min personlighet, det är bara skalet.

Men som kvinna är man så förbannat löjlig, finns även män som reagera lika.

Denna skönhets ideal som finns är..... BULL SHIT

Man ska vara smal, vacker och silicontuttar, träna på gym och vara en BIMBO

Då jäklar blir det fart på den motsatta könet.


Som jag sagt innan.

Duger jag inte som jag är, vänd om och kom aldrig tillbaka.

En dag står ni där med häng buk, gråa håstrå, fet, mullig........

Den dagen kommer ni också önska att någon såg er för DEN DU ÄR.


Ja ja, i morgon ska jag träna i alla fall.

Måste komma igång. Vet att det kommer hjälpa min sjukdom.

Slippa tabletter och skit.

Så på köpet blir jag läcker ;)


Pözz på er

#spotify

Av Marie Karlsson - 28 januari 2015 21:56


Vem är JAG ?


Den frågan brukar jag ställa mig ganska ofta.

Är så många kategorier jag ska passa in i.


Kategorierna.........


Mamma

Vän

Farmor

Svärmor

Dotter

Marie


Ibland känns det som att jag inte passar in i någon av dom jag nämnt.

Låter kanske konstigt, men jag är så vilsen just nu.


1. Mamma

Jag har fått äran att bli mamma till tre underbara barn.

Charlotte 1987, Andreas 1989 och Emmy 1993

Dagen när jag misstänkte att jag var gravid, köpte test och väntade på att det skulle bli ett +

Glädjen av att det växte ett liv inom mig var magiskt.

Dagen ni föddes, fick höra er ljuva röst när ni tog ert första andetag. Skriket som ekade genom rummet.

Känna er nakna hud mot min kropp när barnmorskan la er på mitt bröst. Kan fortfarande inte förstå känslan av att ni levde i mitt kropp i nio månader, att ni blev så perfekta.

Är så stolt över er......

Den största kärleken som finns är att vara mamma.

Så länge jag andas finns jag där för er <3


2. Vän

Jag har inte många vänner. Hellre få äkta vänner än flera falska.

Dom som är mina vänner sviker jag aldrig. 
Respekten och tilliten är det viktigaste i vänskap.

Tack för att ni står ut med mig <3


3. Farmor

Jag har blivit farmor till en underbar liten tjej som heter Tilda

Min son träffade sin tjej sommaren 2014.

Så jag fick äran att bli bonusfarmor. För mig är Tilda MITT barnbarn.

Tilda är det bästa som hänt mig, hon är så underbar.

Jag måste träffa henne oftare än av jag gör.


4. Svärmor

Alla mina tre barn har funnit sina kärlekar i livet.

Jag försöker vara den bästa svärmor som finns.

Vill inte vara någon som blandar sig i deras liv, låta dom leva.

Jag gör så gott jag kan


5. Dotter

Vet inte vad jag ska skriva här......


6. Marie

Känns som att Marie har försvunnit ur mitt system.

Allt som hänt under dessa åren har satt sina spår.

Sveken, glåporden, hjärntvätten, förnedringen....

Oj, listan kan bli lång.

På denna resan försvann den livslusten jag alltid haft.

Den glada, spralliga Marie försvann.

Idag försöker jag hitta tillbaka.

Det går inte......

Måste börja om helt. Jag kan inte leta i det förflutna.

Dags att bli en glad, lycklig och sprallig Marie igen.

Dela hälften av allt så kommer jag nog att få ett underbart liv.


Nu har träningen startat, självförtroendet måste komma tillbaka i sin takt.

Våga leva, göra äventyr, njuta.......

Min sjukdom ska inte segra.

Nu ska MARIE segra över allt.

Funkar det inte så har jag i alla fall försökt och på köpet har jag haft roligt.


SJÄLVÖMKAN...... NEJ TACK


#spotify


Av Marie Karlsson - 28 januari 2015 00:41


Alla har vi ett förflutet.

En bakgrund, ett liv.

Det funkar inte att alltid blicka tillbaka, någon gång måste man släppa taget.


Tror det är den svåraste utmaning man har. Släppa taget.

Vända blad, skriva ett nytt kapitel.

Jag vill inte tappa taget om det förflutna. Då menar jag......

Det som hänt mig har format mig, lärt mig av alla misstag, glädje, sorg, erfarenheter.

Det jag måste släppa taget om är det negativa, det som drar ner mig.


Jag kan inte älta i allt som hänt. Funkar inte längre. Dags att leva livet, har ju nått den magiska gränsen.

Funkar inte att sitta hemma och vara rädd.

Så lätt att skylla på sjukdomen, att den gör mig isolerad.

DET ÄR JAG SJÄLV SOM ORSAKA MIN ISOLERING......

Jag är skydlig mig själv att bli lycklig.


Jag vet att kroppsvikten inte har någon betydelse, att man är den unika person trots utseende.

Men jag kan inte hjälpa att jag har så dåligt självförtroende.

Jag kan inte gå vidare om jag inte börja med att träna och gå ner i vikt igen.

Hatar min kropp idag, hatar min spegelbild.

Idag när jag skulle gymma med Lotta och Emmy vågade jag knappt röra på mig för det var killar på gymmet.

VET ATT JAG ÄR LÖJLIG....

Kan inte styra, får fullständig panik.

Jag jobbar så hårt på att älska mig för den jag är. Att jag duger.

Vet att jag kommer dit bara jag börjar träna igen.

Måste för att hantera min kroppsliga värk. Slippa äta medicin hela livet.

Nu har vi skaffat oss en PT som ska hjälpa oss i början.

Lotta och jag har våra sjukdomar, handikapp. Livsfarligt att träna fel.

Nu är det ny start för oss, bästa är att vi sporrar varandra.


Så den negativa energin som finns måste vi städa ut ur huset.

Städa bort människor i vår omgivning som ger oss bad energy.

Få in det positiva och glada istället.

Tack Robert för din spark i min röv.... :)


Har inte bestämt mig om bloggen ska fortsätta leva.

Facebook ska minskas, ha den mest för spelen.

Lägga in bilder på Lotta när hon tränar, men vanliga inlägg och kommentarer kommer minskas.

Måste leva ett liv.


Hej då, mitt förflutna.

Hej, min framtid.

Här kommer jag med öppen famn, öppet hjärta och sinne.

NU ROCKAR VI 2015


Bilder på töserna :)

             



Av Marie Karlsson - 22 januari 2015 17:30


Det är den frågan som snurrar runt i min skalle.......


VAD HÄNDE ? ? ?


Jag har alltid haft ett självförtroende som ingen kunde bryta.

Var så stolt över mig själv, kände mig vacker, älskad och speciell.

PANG, BOOM, PANG ! !

Allt försvann på ett enda litet ord..... ett ord som aldrig lämnar min skalle.

ORD kan såra för livet.

Hur tar man tillbaka ett ORD som blev sagt, det stannar för alltid kvar.


ORDET förändrade mitt liv


Nu började jag tvivla på spegelbilden jag såg.

Såg en fet, ful och äcklig människa.

När jag träffade nya människor pratade jag aldrig, såg ner i marken, kände hur dom

dömde mig..... Vet att det är sjukt att känna så.

Hur kan jag styra vad tankarna och hjärtat säger?
Speciellt när man hörde ORDEN hela tiden .......


Vad tjock du är....

Hur ser du ut i håret....

Du liknar en karl i kort hår....

Vilken mage du har.....


Alltså dessa orden sitter i skallen som en tumör.

Varje gång jag ser mig i spegeln gråter jag nästan.

Orden bara ekar i skallen.

VET ATT MÅNGA KÄNNER SOM JAG......

MEN DETTA ÄR MINA KÄNSLOR OCH TANKAR......

Säg inte att jag ska sluta känna så, säg inte att jag är löjlig.

När man hör samma sak år efter år.... då fastnar det


Jag vet att jag duger, vet att jag är älskad av mina barn,

men säg det till min hjärna.

Hjälper inte att gå till psykolog. Har testat......

Jag måste komma ur detta på mitt sätt.


Just nu har jag isolerat mig.

Hur bra är det på en skala?

Här hemma är det ingen som ser mig.

Ingen dömer mig hur jag ser ut.

Få vara den jag är....


Varför trillar jag ner i hålet igen så fort jag ska träffa en

människa?

Då kommer den osäkra människan fram, den som hör ORDEN hela tiden.


Trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle tillåta någon

att trycka ner mig i hålet.

Tydligen.......


WHAT EVER

Av Marie Karlsson - 20 januari 2015 20:02


1987 en varm juni dag föddes min älskade dotter.

Glädjen spred sig över rummet efter en lång och jobbig förlossning.

Min kärlek över min dotter blev så stor.


Jag är så ledsen min älskade dotter att du föddes med ditt handikapp.

Jag kunde inte skydda dig inne i min mage.

Det viktigaste var att du gav mig äran att bli just din mamma.


Både jag och Stefan visste inte om vi vågade skaffa fler barn.

Jag ville eftersom jag visste att ett eller fler syskon skulle ge Lotta kraften

att kämpa.

Lotta fick två syskon. Andreas och Emmy.

Kärleken jag har till mina tre barn är det största som hänt mig.


Jag tar inte åt mig någon ära när det gäller min dotters utveckling.

Den står hon för själv.

Ingen i familjen har någonsin behandlat henne som handikappad.

Villkoren för uppfostran var lika för alla tre.


Mina tre barn har haft en lycklig barndom.

Klart vi har gjort många misstag som föräldrer, ingen är perfekt,

Kärlek, omvårdnad, respekt, ömhet och trygghet har mina barn fått.


Charlotte har aldrig någonsin klagat på sitt handikapp.

Hon acceptera att livet är så här.

Hon kämpar, försöker göra allt som hon egentligen har svårt för.

Hur ska jag kunna veta om det funkar om jag inte prövar, hennes egna ord.


Varje gång jag har sett hennes ögon när andra barn gör saker som hon inte har kunnat göra
gör så ont.

Tåren som legat bakom ögonlocket, hennes längtan och avundsjukan.

Hon ville så gärna.

Klart vi gjorde andra saker som hon klarade av, men vissa gick inte.

Vet ni....

En dag var vi i Pildamsparken i Malmö ( vi bodde i Malmö då) med barnen

Lotta hade sin skenor på sig. Emmy och Andreas sprang direkt till klätterställningen.

Efter kom Lotta som nästan hoppade fram i gången, glädjen och tjuten som hördes

var så stort. Hon började klättra, slet som ett djur för att komma upp på ställningen.

Hon lyckades, gick i gångarna, gick på hängbron, ner för kanan och gjorde om allt minst hundra gånger.

Vet ni hur stolt jag var över henne? ? ?

Glädjen som lyste runt hela tösen.


Jag, syskonen och hennes pappa har gjort allt för lära Lotta att vara självständig.

Våga göra saker som skrämmer henne.


Vet ni hur svårt det är för mig varje gång min dotter åker buss in till Växjö?

Ångesten river i mig, livrädd att hon ska bli överfallen, att hon är ett lätt offer.

Hur ska min dotter kunna fly?

Jag måste låta henne leva.


Vet ni, jag har blivit anklagad för att ljuga för min dotter.

Att jag ljuger om att jag inte kan köra henne, att jag använder bilen för eget bruk.

Ljuger om min sjukdom.

Blir så förbannad att jag kokar.
Jag vet att jag inte ska låta andra komma under mitt skinn.

Men när det handlar om min familj ger jag mig aldrig.

INGEN SKA NÅGONSIN HOPPA PÅ CHARLOTTE,

säga att jag ljuger.


DÄR GÅR MIN GRÄNS.....



Av Marie Karlsson - 20 januari 2015 00:03


Kraften i min kropp börja mattas av.


Tröttheten är som en tung dimma som ligger över mig hela tiden.

Går igenom dimma varje dag. Ibland orkar jag inte ens att sitta upp.

Det är en hemsk känsla som sköljer över mig eftersom tröttheten tar över.

Ibland undrar jag om denna dimma ska lättas

Ärligt så har jag inget liv.

Sitter för det mesta hemma, orkar inte gå någonstans.

Förstår att mina vänner inte kommer på besök så ofta.

Jag åker ju inte till dom.

Finns inga enkel riktade skyltar i vänskap.


Idag ringde läkaren från vårdcentralen.

Efter nästan en vecka frågar han hur jag mår.

Han förstod min yrsel eftersom blodtrycket är så lågt och att det

sjunker så snabbt.

Tydligen har smärtmottagningen skickat ett meddelande till honom att dom ska ta över

min medicin behandling. Man får tydligen inte säga sin mening och slåss för sin sjukdom.

Då skickas man vidare i systemet.

Nu hoppas jag bara att jag inte ska få problem med mina mediciner.

Denna läkare vägrar att skriva ut.

Fortsättning följer....


Idag var jag och handlade i stan med mamma. Sandra följde med för att hjälpa mig, hade inte klarat det utan henne. Har så förbannat ont i handen.

Nu är det fyllt i kylskåp och frys igen :)

Tyvärr har handlingen en baksida..... kontot är nästan tömt.

Mat måste man ju ha ;)


Vet ni vad jag saknar?

En varm och härlig famn att krypa in i. Känna sig älskad och behövd.

Saknar det så innerligt mycket.

Ensamheten som byggs upp inom mig blir starkare för varje dag som går.

Dejtingsidor klarar jag mig utan, krogen är jag ju aldrig på.

Så min chans att finns just DU är ganska liten.

Kanske möter dig i kön till kassan.

En dag kanske, en dag kanske jag får känna denna varma känslan i kroppen.


Nu ska en trött tant gå lägga sig.

Kram på er alla <2


Av Marie Karlsson - 19 januari 2015 09:05


Musiken är den som räddar mig.

Utan den vore jag säkert inlagd någonstans med låst dörr.


Har mina låtar som hjälper mig i min ångest.


Följ mig gärna. Jag har en bred musiksmak

Marie Lindsjö, ett kort på mig med en vid mössa, långt mörkt hår och glasögon :)


Smakprov kanske....


Presentation


Min barndom, mina förhållanden, mina barn och mina vänner har format mig till den jag är idag.

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Arkiv

Sök i bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se