mytreasures

Alla inlägg under mars 2015

Av Marie Karlsson - 31 mars 2015 22:29


Jag kan bli så förbannad att andra dömer mig för mina handlingar.

I femtio år har jag kämpat för mig själv.

Varje dag är en kamp för mitt liv.


Så mycket som har hänt i mitt liv.

Min barndom, mina förhållanden, mina barn, vänner, sjukdomar............

Varje andetag jag tar bearbetar jag allt som hänt.

Alla skuldkänslor jag har inom mig.

Att det är mitt fel att allt hänt mig.

Det enda jag vet är att jag blev född till att gå igenom allt.


Trots allt som hänt mig kan jag inte vara bitter.

Någonstans ser jag en godhet i alla människor. Ser förbi allt det negativa.

Om jag blir en bitter människa har jag inget liv.

Alla har en god sida.


Varför blir jag dömd ?
Varför måste jag förklara mina handlingar?

Varför kan ingen acceptera mig för den jag är?


Min sjukdom har tagit mycket av mig.

Ångesten som jag kämpar med. Alla tankar om hur allt kommer bli.

Sjukdomen som kan döda mig. Värken som knäcker mitt psyke.

Varje dag gråter jag, gråter för att mina barn kan förlora mig.

Gråter för att ingen förstår hur det känns.

Panik för att det uppstår nya problem i min sjukdom.

Knölen på min hals som växer, svårigheter att svälja maten, svårigheter att använda mina händer.

Alltså hela min vardag är rent åt helvete.

Jag visar aldrig hur jag mår, ger all min styrka för att andra ska må bra.

Vägra gråta inför någon.

För varje andetag jag tar slåss jag för min ångest.


Många reagera på mina handlingar jag väljer att göra ibland.

Det finns ingen kraft inom mig att vara bitter eller att vara ovän med någon.

Bättre att lyfta fram det positiva i allt.

Hur ska jag orka med mig själv om jag ska lägga min energi på att vara negativ ?


Mina val påverkar bara mig själv.

Skulle något val påverka mina barn skulle jag aldrig göra det valet.


Min energi måste jag lägga på mig själv.

Måste göra allt jag kan för att bli frisk.


SÅ SLUTA DÖM MIG.........

GÅ I MINA SKOR EN DAG......



Av Marie Karlsson - 30 mars 2015 11:22


Letar varje dag efter Glädjen.

Under soffan, i garaget, i bilen, i soporna...... överallt.

Finner inte Glädjen,

VEM HAR STULIT DEN ?


Så känns det för mig, att någon gömt eller stulit.

Tomheten som tar över min kropp är som ett virus.

Tårarna som rinner av saknad.

Saknar MIG själv......

Hatar att känna mig så ensam.

Jag har inte sovit i min dubbelsäng på flera veckor nu.

Ligger i soffan, vägrar gå upp för trappan och lägga mig i sängen.

Ensamheten är inte lika stark och jobbig om jag bor i soffan.


Det är så jobbigt att inte kunna dela mina vardag och mina tankar med någon.

Kan inte bara belasta mina barn.

Rädslan som jag aldrig visar. Rädslan för min sjukdom.

Alla säger att jag är SÅ STARK, jag är inte det.

Jag är en vilsen själ som försöker hitta hem igen.


Masken som ligger på bordet när jag vaknar sätter jag på mig direkt.

Ingen ser bakom den masken. Där kan jag vara vem jag vill.

Varje kväll när jag tar av mig masken kommer den sanna Marie.

Ligger och krama kudden, kudden som torkar mina tårar.

Katterna som hör mina hemligheter, ångesten som har sin kalla hand om min strupe.

Det finns en enda fråga som jag aldrig får svar på ......

VARFÖR ?

 


Knölen på halsen växer, mina blåmärken blir fler för varje dag, värken i kroppen äter upp mig, SLE`N som ger mig ångest. Tänker på barnen hur dom mår med att alltid ha en sjuk mamma.

Vem vill umgås med en som är sjuk?

Vem vill ha ett förhållande med en som är sjuk?


Saknar bara två samheten........


Är så glad att jag har den andra bloggen.

Där kan jag bearbeta den andre biten.

Måste skydda min familj, därför skriver jag inget här inne.


Jag måste finna glädjen igen.

Utan den kommer jag inte vidare


Pözz på er.



Av Marie Karlsson - 28 mars 2015 11:24


Jag har börjat skriva på den andra bloggen.

Så skönt att få ur sig hela sanningen.


Jag orkar inte få skit hela tiden.

Nu har jag fått nog.


Kommer skriva senare. Nu ska jag åka till mitt barnbarn och få lite positiv energi


Av Marie Karlsson - 24 mars 2015 16:55


Idag var jag på vårdcentralen.

Feber, ont i magen och allmänt yr i skallen.

Bad honom kolla in knölen jag har i nacken.

Han kände på den en lång tid, den sitter inte på någon sena, kärl, muskel eller lymf.

Utan den lever för sig själv.
Nu ska den undersökas ordentligt så det inte är något allvarligt.

Magen, han misstänkte en infektion i mina tarmfickor eller att gallan bråkar med mig.

Så jag ska träffa honom på torsdag igen. Kolla upp så inget har förvärrats.


Jag har länge velat skriva om saker som hänt.

Idag fick jag ett godkännande av dom inblandade.

Så jag ska skaffa en blogg där den bara kommer handla om allt jag har gått igenom

under 2003 - 20013

Känner mig så upprymd att jag får skriva.... tömma magasinet


Nu blir det soffläge med laptopen i mitt knä.

Skapa en blogg, ställa in alla färger och få igång den,


Ni som vill följa den får säga till så jag länkar till er.



Av Marie Karlsson - 22 mars 2015 16:08


Jag jobbar så hårt med mig själv just nu.

Måste få dagarna att fungera, känna mig positiv.


Jag tvingar mig själv att våga ta selfies.

Det finns knappt inga kort på mig i datorn eller på FB.

Hatar att vara på bild.

Det är min självbild som är så störd. All mobbning genom åren har satt sina spår.

Jag ser inte MARIE i spegeln.

Varje gång jag har lagt in bilder eller mött dessa människor har jag fått höra hur jag ser ut.

Till slut tror man på vad andra säger.

Att jag inte duger, är ful, är fet ........


Nu har jag börjat med att sminka mig lite varje dag.

Titta mig i spegeln och försöka älska den jag ser. Säga till spegelbilden att du duger, att du är vacker, att du är en fantastisk människa.

Det är så svårt.

Är så stolt över mig själv att jag har vågat lägga in någon bild på mig.

Jag har börjat min vandring mot grinden.

Innan jag når grinden ska MARIE kommit tillbaka till 100 %.

När grinden stängs bakom mig kan jag aldrig gå tillbaka.

Där bakom finns mitt nya liv.

Jag har i alla fall börjat gå.........


Detta är första gången jag är singel på 28 år.

Känns så konstigt att inte dela min vardag med någon.

Ge kärlek, ömhet......

Nu har jag börjat sova i soffan. Är så ensamt i dubbelsängen.

Känner mig så ensam när jag bäddar ner mig.

Dom känslorna har jag inte när jag sover i soffan.

En dag kanske jag också finner kärleken.

Alla dejtingsidor har jag lagt ner.

Orkar inte med alla dessa idioter som tror man bara är ute efter sex.

Viktigaste är att jag hittar mig själv innan jag börjar bjuda in någon i mitt liv.


När den positiva energin kommer inom mig sätter jag på spotify.

Dansar, sjunger och njuter av livet.

Dessa dagar är dom bästa som finns för mig.

Lotta bara skrattar åt mig och njuter av att mamma är på väg tillbaka.

Mina barn förtjänar att jag kämpar med allt.

Den energin av kärlek som jag får av dom måste jag ta vara på.

Använda till mig själv.


I går var Emmy och hennes Stefan här.

Inte så ofta vi ses för dom jobbar så mycket.

Älskar dessa spelkvällar med dom.

Tror dom försökte döda mig :)
Så lättskrämd som jag är.....


Tack mina älskade barn att ni får mig att jobba så hårt med mig själv.

Ni är mitt allt <3


INGEN MAMMA UTAN SINA MIRAKEL

 

 


Av Marie Karlsson - 21 mars 2015 12:19


Jag kommer fortsätta på vad jag skrev om i natt.

Hatet emot min sjukdom och lite andra saker.


Jag har gått igenom en resa av misstag, kaotiska, traumatiska upplevelser inom sjukvården.

Alltså det är sjukt när man får distans till allt.

Hatet som bara växer, hatet mot allt man missat, hatet mot deras yrken som läkare....

Jag kan nog sitta länge och skriva om HATET.


Just nu sitter jag fast i ett ekorrhjul som bara snurrar och snurrar.

Få det att stanna och öppna dörren går inte. Någon har tagit bort stopp knappen.

Känner mig så vilsen, vet inte hur ska kunna vandra vidare.

Isolera sig som jag gör är det västa man kan göra.

Låter kanske dumt, men isoleringen är en del av sjukdomen.

Hemma är man trygg, ingen som dömer, ingen ser mina smärtor och tårar.

Inför familj och vänner vill man vara stark och visa att inget knäcker mig.

Just nu börjar benen vika sig, snart står jag på knä och skriker ur mig hela resan.

Som en vän kommenterade på FB.

Tillåt dig att bryta ihop och sen gå vidare........

Du har så rätt vännen. Du om någon förstår vad jag har gått igenom.

Du har din egen resa av helvetet, dina svåra smärtor, operationer och ilska.

Ibland känns det skönt att NÅGON vet vad man pratar om.

Detta är ingen självömkan, vill inte ha sympati.

UTAN EN FÖRSTÅELSE


Min familj, mina tre underbara barn har gått igenom ett helvete genom min resa.

Deras ångest att se mig så svårt sjuk, se mig så morfinberoende i ett helt år, hur jag sov hela tiden, dreglade, inga minnen, deras rädsla att hitt mig död.....

Alltså denna resan är ingen ENSAM RESA, utan barnen hade inget val. Dom blev tvingade.


Skuldkänslorna jag har mot mina barn är så tung att bära.

Jag vet att det inte är mitt fel, det hjälper inte.

Mina barn hörde mig varje dag på sjukhuset att jag bad om döden.

Hur roligt är det att höra sin mamma skrika dessa orden.......


Min SLE lever sitt eget liv i min kropp.

JAG HATAR SLE....HATAR..... HATAR

Den kampen man har i själen om sjukdomen blir bara tyngre.

Att jag känner mig vilsen är att jag har ingen att dela med mig om min ångest.

Aldrig att jag belasta min familj. Psykolog funkar inte för mig.

Jag har börjat skriva mycket.

En dag ska allt bli en bok.

Nu ska jag till Lund för träffa speciallister för denna sjukdom.

Mina fläckar i ansiktet knäcker mig. Nu börjar dom sprida sig på hela kroppen.

Många tänker, vad fan är lite fläckar. Viktigaste är att jag inte där döende.

För mig är det så jobbigt att se dessa varje dag i spegeln, jobbigt att alltid behöva dölja.

Det finns en sak jag aldrig kommer acceptera i min sjukdom.......


Denna jäkla isolering som ska börjas igen.

Att jag inte kan vara i solen, ta hand om min trädgård, klippa gräset, spela spel utomhus med familjen.

Kan aldrig åka till stranden, havet som jag saknar så innerligt mycket.

JAG HATAR ATT INTE KUNNA NJUTA AV EN VARM SOMMARDAG.

Sommaren ger alla energi, alla sprudlar av sommarens varma dagar.

Där sitter tusentals i landet som inte få njuta.

HATAR HATAR HATAR


Mitt i denna smet har jag andra jäkla problem.

Tyvärr kan jag inte skriva dom här.

Men jag har nått botten nu.

Aldrig mer att jag ska bli så förnedrad som jag blev igår.

Blir bara så förbannad.


Bearbetningen av 10 år är snart klar.

Hittat knappen som radera hela skiten.

BLÄÄÄÄÄ säger jag bara


Tack för att ni läser.

Det ger mig krafter att fortsätta.


Nu ska jag göra nåt jag aldrig gör.

Lägga in en selfies.....Ni ser inte fläckarna för det finns nåt som vi kvinnor använder

MAKE UP.

En dag ska jag lägga in en bild där ni ser alla fläckar jag pratar om


 

Av Marie Karlsson - 21 mars 2015 00:45


Hat är ett starkt ord.


Jag HATAR min sjukdom så innerligt mycket.

Ibland känner jag mig bara så vilsen, vet inte hur jag ska hantera allt.


Jag kommer skriva om vad som händer i morgon (eller rättare sagt idag)

Just nu orkar jag inte, kan inte sortera känslorna som rusar runt.


Gnatt med er

Av Marie Karlsson - 19 mars 2015 01:38


Energin flödar i min kropp.

Känner mig lätt som en fjäder.


Så ofattbart att jag kan känna en sån positiv energi som jag gör.

Hade glömt hur underbart det känns att vara fri.

Alla negativa känslor som flödade inom mig, runt omkring är gömda i en ryggsäck.

Vill bara se framåt mot ett lyckligt liv.

Rädslan om att träffa en ny man är något som jag måste bearbeta.

Mest rädd att jag ska bli behandlad respektlöst.

Funkar inte att döma alla efter en idiot.

Nu är det bara en väg som finns.

FRAMÅT........ DEN VÄGEN ÄR ENKELRIKTAD....FÅR EJ BACKA

Vet att jag kommer bli lycklig. Måste intala mig själv att jag är värd kärlek.

Jag är värdefull, vacker på mitt sätt, unik med mina "demoner" (ni som känner mig vet vad jag menar), en fantastisk mamma, en vän som aldrig sviker, den bästa svärmor, den bästa farmor som finns........

Det bästa är........

MIN BARNDOM, MINA FÖRHÅLLANDEN, MINA BARN, MINA VÄNNER, MINA MISSTAG HAR FORMAT MIG TILL DEN JAG ÄR IDAG. ÄR STOLT ÖVER MIG SJÄLV


Om jag kunde krama er alla hade jag gjort det.

Ni har varit ett sånt stöd för mig genom denna resa.

Fattar inte hur ni stått ut med mig.

Nu förstår jag vilket liv jag levt.

Den ilska jag känner mot mig själv. Hur jag kunde utsätta hela familjen för allt skit.

Hur blind och dåraktig jag har varit.

Fattar inte hur jag kunde stå ut med allt skit.

Kan inte skylla på någon förutom mig själv.


Mitt nya liv har startat.

Ska skicka in ansökan om mitt efternamn.

Börja på allvar med min träning och vikt.


Presentation


Min barndom, mina förhållanden, mina barn och mina vänner har format mig till den jag är idag.

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Arkiv

Sök i bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se