Min barndom, mina förhållanden, mina barn och mina vänner har format mig till den jag är idag.

Min dotter frågade mig en gång.

"Om du fick resa tillbaka i tiden vad skulle du då ändrat på"?

"INGET"

Mitt öde är den jag är.

Hade jag inte gjort alla valen skulle jag aldrig blivit mamma till mina

tre mirakel.

Jag skulle inte ha fått vara med om alla äventyr.

Pojkvänner som jag träffat genom livet.

Jobben jag har jobbat.

Finns inte en chans att jag skulle ändrat på nåt.....

Marie är den hon är.

Någonstans på resan har jag förlorat henne.

Jag kan bara resa tillbaka i tiden med mina tankar och minnen.

Försöker hitta dagen i mitt liv när jag förlorade Marie.

Har inte hittat den ännu, Vet att jag kommer finna dagen.

Då som först kan jag komma tillbaka.

Då tror jag att det blir två halvor av mig.

En från det förflutna och en från framtiden.

Tillsamans kommer vi bli en helt fantastik person.

Måste berätta om ett starkt minne som följt mig genom livet.....

Jag var 18 år, bodde i en egen lägenhet i Värnamo.

Fått ett drömjobb.

Jobbet var på en restaurang där jag var allt i allo.

Det var bara jag och chefen som jobbade där.

På rasterna fick jag sola på taket och det var så förbannat härligt.

På helgerna förvandlades denna restaurang till ett disco som hette "Ceasar"

Jobbade vissade helger med att servera öl på vår avdelning som låg på nedre plan.

Den tiden hade jag långt blont hår, solbränd och självsäker.

Mina isblåa ögon lyste.

Det var en kille som heter Michael som stötte på mig.

Han hade aldrig sett en så vacker tjej med farliga ögon.

Jag  var på min vakt, chefen tjatade att jag skulle våga bjuda in honom i mitt liv.

Tyvärr ville jag ligga lågt.

Michael kom även under veckorna när vi serverade mat för att bara träffa mig.

Kommer ihåg den gången när jag hade rast, låg på taket i bikini för bli brunare.

Han kom upp, satte sig vid min sida. Kände hur glad jag blev av hans närvaro.

Han la sig vid min sida, tittade in i mina ögon och sa hur mycket han tyckte om mig.

Hur vacker jag var, mina ögon var det sexigaste han sett.

PANG

Han kysste mig.

Sen den dagen var det han och jag mot världen.

Varje helg jag jobbade i baren kom han, satt och kollade in mig hela kvällarna.

Han var min livvakt :)

Michael var nog min största kärlek.

Tyvärr förlorade jag honom.

Jag gjorde ett misstag, det misstaget kostade mig det bästa som hänt mig.

Kysste en annan kille.

Med facit i handen var det tur att jag gjorde som jag gjorde.....

Idag har jag mina mirakel i livet.

Ödet bestämmer vårt liv tillsammans med våra handlingar.....

Det finns så mycket jag saknar.

Människor, äventyr, jobbet, livet.....

När jag träffade barnens pappa bodde han i Malmö.

Min far hade flyttat ner några månader tidigare, så jag var hos honom när jag var ute en kväll.

Där fanns en väldigt onykter kille som stal mitt hjärta.......

Vi fick tre underbara barn tillsammans.

Bodde på Rosengård i alla åren.

Vi var många svenskar mellan 80 -90 talet.

Varje dag träffades vi kärringar vid sandlådann , kaffe, skvaller och massa roligt.

Ni kanske ha sett Ullared, kommer ni ihåg Rose-Marie och Kjell ?

Vi umgick flitigt vid sandlådan och vi bodde grannar på den tiden.....

Hur kunde du bo på Rosengård?

Enkelt svar.....

Kände mig så säker och trygg. Hade många invandrare som skyddade mig och min familj.

Dom ställde upp på mig till hundra procent.

Så jag stormtrivdes.

Tyvärr fick vi flytta när jag började jobba.

Vi bodde vid Per Albins Väg som ligger vid Mobilia.

Jag började jobba på Shell. Jag bodde nästan på jobbet.

Mitt liv var så perfekt vid den tiden.

Misstaget vi gjorde var att flytta till Småland.

Mitt hjärta stannade kvar i Malmö.

Än i dag saknar jag livet där.

Det är konstigt hur ett liv kan förändras som det gjorde.

Hur en flytt kan rasera allt......

Jag hatar uttrycket...... MAN LÄR SIG AV SINA MISSTAG.......

Jag kan aldrig ta tillbaka misstaget jag har gjort.

Ibland tror man att man gör rätt, skydda barnen från allt det onda.....

Tyvärr bli vissa beslut totalt katastrofalt....

Dessa misstagen ska bearbetas hela tiden.

Så jag är långt i från perfekt....

Lovar att valen kan bli rätt i slutändan.

För min familj blev det rätt.

Idag är alla tre lyckliga med sina liv och sina kärlekar.

Så ödet kan spela ett spratt också.

Viktigast är att mina barn är lyckliga.

Älskar er <3

Min förstfödda Charlotte är mitt syre.

Sen mina två yngre barn har flyttat hemifrån, funnit sina liv och efter min skilsmässa har Lotta funnits för mig varje dag.

Hon ser hur jag kämpar varje dag. Jag lider med henne att hon ska behöva se mig sjuk.

När jag får mina gråtattacker kommer hon och trösta mig.

Utan henne hade jag nog inte klarat denna resan jag gör.

Hon vet vad jag har gått igenom. Hon förstår när jag bryter ihop.

Lotta vägleder mig genom ångesten jag får.

Lotta är min förebild.

Trots alla motgångar hon får genom sitt handikapp klagar hon aldrig.

Denna operation hon har väntat på kommer att ske snart. Hon står på listan för operation i Lund.

Ber att hon får den, ni anar inte vad hon kämpar med värken.

Hennes höft värker så fort hon suttit för länge eller gått mycket.

Hon har funnits där för mig efter min handoperation trots att hon själv har så ont.

Hon sitter på en stol och diskar åt mig, lika så vid spisen.

Hon har hjälpt mig med att klä på mig, duscha och trycka ut min medicin.

Lotta jag kan inte tacka dig nog för allt du gör.

Du är en underbar människa. Så omtänksam och ödmjuk dotter.

Du får mig att kämpa, tjata på mig att jag ska ta tag i livet, att jag ska ut och träffa folk.

Du vill att jag ska bli lycklig igen, klart jag inte finner min kärlek med att sitta hemma.

Mitt löfte till dig är att jag ska börja leva mitt liv igen.

Måste för din skull. Du ska inte ta hand om mig.

Du är INTE MIN MAMMA........

JAG ÄR DIN MAMMA...........

JAG ÄLSKAR DIG MIN UNDERBARA DOTTER.....'

Tack för att du få mig att skratta varje kväll när vi dansar till JUST DANCE 2014

Så stolt över dig att du kämpar.....

INGEN MAMMA UTAN SIN LOTTA <3

(klart jag älskar mina två ungar som flugit ur boet)

Älskar dig Emmy <3

Älskar dig Andreas <3

När tankarna snurrar, hastigheten ökar, känner hur allt blir en enda tornado

i skallen stänger jag bara ner.

Då sätter jag igång min spotify i Tv:n. Ljudet stannar på 70.

Hög musik och städning får mina tankar att försöka lugna ner sig.

Inte lätt att stoppa en storm.

Jag sitter och tänker tillbaka.

På allt som hänt.

Varför är den enda frågan som återkommer i skallen.

Hur kunde jag bara tillåta bli knäckt ?

Det är inte den MARIE som jag känner.

Skulle aldrig i hela mitt liv tillåta någon stampa på mig.

Lätt att säga i efterhand.

När man lever mitt i det så blir det min vardag.

Låter kanske dumt.

Jag skyller inte på att jag var lat, bekväm.....

Finns bara ett enda ord för allt.........

RÄDSLA

Då menar jag INTE att jag blivit misshandlad fysiskt.

Utan PSYKISKT

Har ALLTID blivit retad för min vikt, mitt utseende, att jag är lat......

Vad tror ni att jag se i min spegel ?

Jag HATAR att se mig i spegeln.

Jag kan inte hjälpa det, orden finns i mitt huvud hela tiden.

Varje gång jag ska till stan med mina barn ställer jag alltid samma fråga.....

"Duger jag" ?

När vi shoppar tittar jag alltid ner i marken när jag möter andra.

Känner att ALLA blickar dömer mig.

JAG VET ATT JAG DUGER SOM JAG ÄR...... MEN MIN HJÄRNA SÄGER INTE DOM ORDEN

Hatar mina tankar och känslor.

Därför gömmer jag mig bakom JOKERN. Den masken är min bästa vän.

JOKERN kan skämta, skiter i hur dom dömer mig, flamsar bara runt.....

Herregud, jag sjunker till en tonåring...

DET ÄR MITT SKYDD..... Ingen kan skada mig när jag har JOKERN

Nu kanske ni förstår lite varför jag beter mig som jag gör....

Älskar er

Mitt i allt elände finns det en styrka.

Alla motgångar gör oss starka.

Ibland rasar den pelaren av styrkan och allt bara rinner av.

Idag åker mina känslor berg och dalbana.

Fått reda på lite saker som gör så ont.

Hjärtat svider, blöder och skriker.

Just nu skakade jag på huvudet. Hur ska man kunna hantera?

Känns som att jag lever i en svart mörk gränd.

Letar efter ljuset som ska leda mig ut från denna mörka plats.

Hugget som satte sig i hjärtat gör så ont.

Klart jag har förstått hela tiden, men när sanningen kommer framför mina ögon

gör det ändå så ONT.

Nu tar jag steget ut i det okända.

Hoppas det finns en hand som tar emot min.

En famn som kan ge mig värme och trygghet. Höra någon säga.....

"Det blir bättre, du kommer finna lyckan"

Hoppas den rösten finns för mig.....

Jag har mitt skydd, spelar en joker.

Lever på humorn, skojar om allt.

Ibland känns det som att jag beter mig omoget när jag är bland folk.

Att jag bara stänger av MARIE och blir den JOKERN som bara driver med allt.

Vet att jag förlorar alla runt mig när jag inte kan vara den jag är.

Kanske dags att slänga bort den masken och ta på mig min egen.

VÅGA VARA DEN JAG ÄR......

Snälla döm mig inte, förlåt för att jag bara skojar.

Förlåt att jag inte vågar visa vem jag är.

Jag är en familje människa. Ta hand om alla jag älskar.

Mysa framför en film, ta hand om hemmet.

Alla vet hur städgalen jag är :)

Saknar att dela min vardag med.

Hatar att somna och vakna ensam i min stora säng.

En dag kanske........

Måste bara berätta en hemlis för er alla så ni får skratta lite...........

I går när jag skulle lägga mig hade jag både varma strumpor, pyjamas byxor, en t-shirt.

Somnade så gott på min insomningstablett.

Vaknade i morse och upptäckte att mina byxor var borta....

Satt på sängkanten med endast t-shirt och strumpor. (Inte ens trosor)

Undrade vad fan som hänt.

Letade i hela sovrummet. Inga byxor.

Gick in på toa och där låg dom.

Tydligen har jag gått i sömnen.

Så jag får väl binda mig innan jag somnar.

Ha ha ha

Jag hatar........

Hatet som finns inom mig äter upp mig som ett virus.

Vill inte känna, vet att jag inte är en som hatar.

När familjen bodde på Tärnvägen, jag var fortfarande gift med barnens pappa hade jag ett underbart aktivt liv.

Varje dag hände alltid nåt äventyr.

Grannen som bodde i andra änden av huset blev min bästa vän.

Varje morgon / Kväll knackade vi på varandras köksfönste i pyjamas/ Morgonrock för att ta våra rökpauser.

Vi umgicks hela tiden.

Jag älskade mig själv, strålade av självförtroende.

Pang allt bara försvann.

Idag hatar jag mest min sjukdom.

Den gör att jag inte kan leva ett normalt liv.

Kan aldrig planera morgondagen eftersom jag inte vet hur jag mår.

Jag skulle må så underbart om jag bara kunde planera en helg med vänner, gå på krogen, resa

Det som gör mest ont är att jag kommer aldrig finna kärleken igen.

Vem vill vara med en sjuk människa.

Har redan förlorat massa vänner....

Jag har lagt in länkar om min sjukdom.

Jag har två. SLE och DLE

Kanske ni förstår mig bättre om ni läser.

Idag har jag en dag som är från Helvetet.

Värker i hela kroppen, lederna, fingrarna, fötterna.

Yr som jag åker en karusell. Orkar inte ens sitta upp.

Jävla SLE.

Hatar värken från helvetet.

Jag har varit utan broms medicin länge nu.

Fått allergi av alla jag provat.

Plaquenil var den som hjälpte mig mest.

Ingen smärta, var som en idrotts människa.

Rasade i vikt, tog promenader, gymmade.

PANG

En svår allergi.

Varit utan smärtlindring i snart ett år.

Funkar inte, kan inte leva, kan inte ens ta en promenad.

Vid min handoperation fick jag Tradolan Retrad 100 mg.

Jag hade ingen värk på 20 dagar. Jag var som en duracell kanin.

Lotta var så glad att se mig sprudla av liv,

Tabletterna tog slut, var endast för min operation.

Nu ligger jag som en död säl. Kan inte röra kroppen.

Så det kanske är något vi ska diskutera när jag möter min rema läkare.

Att jag ska äta dessa tabletter.

Jag måste ju få leva också.

När jag har dessa dagar där jag bara ligger och nästan skriker av smärta gråter jag hela tiden

Hade så mycket planer med mitt liv.

Ja ja, hela livet har varit en kamp, varför skulle jag få ett bra liv ????

Ligger nedbäddad i soffan, datorn på magen.

Ha en bra dag där ute.

Lev lite för mig med är ni snälla

Kram

Det finns en bit i mitt liv som jag inte kan hantera.

Oktober 2012 gjorde jag min operation som skulle förändra mitt liv.

Jag skulle få ett liv utan alla problem, skulle börja jobba igen.

Tyvärr var det inte min räddning, utan början på mitt helvete.

Jag vet hur orolig jag var inför denna operation. Sa till mina vänner att jag ville avboka.

Klart alla är rädda inför en sövning och operation. Inget man vill göra om det inte är ett "måste".

Dessa korten är tagna innan min op.

Man ser hur jag sprudlar av liv.

Glädjen att "äntligen" får jag hjälp.

Operationen gjordes, jag fick åka hem med ett papper i handen hur jag skulle må och ta hand om mig själv.

Fyra dagar, sen trillade jag ihop i duschen. Hela min rumpa såg ut som en handgranatsattack. Blodet sprutade, jag skrek. Lotta fick ringa 112. Ambulansmännen skulle försöka få ut mig från duschen. Lotta hade lagt min morgonrock över mig så jag slapp känna mig naken.

Kommer bara ihåg att dom satte en nål. Vet inget förrän två dagar senare.

Då låg jag i en varm säng med massa dropp.

Nu började min kamp om att komma tillbaka igen.

Läkaren sa att jag kommer hata honom, min smärta kommer bli väldigt svår under min läkning.

Han hade rätt.

HATADE honom för allt.

Morfinet blev min bästa vän på denna resa.

Åtta operationer på 28 dagar.

Fick sätta nya nålar upp till två ggr per dag. Var stamkund nere på narkos för att sätta dessa nålar.

Sista veckan diskuterade dom att sätta en port i halsen. Glad att jag slapp.

Jag har inte fått bearbeta allt som skedde under denna tiden.

Det som var mest hemskt efter denna jävla resa var mitt morfin beroende som sjukvården gav mig på köpet.

Efter 34 dagar med morfin pump skulle dom omvandla dosen till tabletter.

Jag var borta från december 2012 till oktober 2013.

Min bästa vän var morfinet och sängen.

Levde inte, barnen var oroliga varje dag.
När jag kände att det inte funkade längre gav jag vården två val.

Antingen ger dom mig en avgiftning eller så får dom gå på min begravning.

Mina barn ska inte genomgå detta helvete.

Den 14 oktober 2013 blev jag inlagd på medicin avd 5. Min avgiftning började direkt.

Dom gav mig medicin mot mina skakningar, både i tabletter och flytande.

Detta var en måndag jag blev inlagd. På onsdagen den 16/10 jobbade en ny nattsköterska.

Hon kommer in i mitt rum. Börja rota med min kanyl, tittade på henne lite konstigt.

Såg att hon hade sprutan med medicinen jag fick oralt.
Det enda jag tänkte var.....

"Jaha, dom har ändrat. Tydligen ska jag ha det så här".

Efter 15 sekunder hör jag mig själv skrika.....

VAD HÄNDER...............

PANG

JAG VAR BORTA.......... HON GAV MIG EN ÖVERDOS.....

Jag var borta i nästan 20 minuter....... hör mig själv skrika....

JAG ÄLSKAR MINA BARN, JAG ÄLSKAR MINA BARN, HÄMTA DOM, JAG KAN INTE LÄMNA MINA BARN... JAG ÄLSKAR MINA BARN.....JAG VILL INTE DÖ.... MINA BARN....

PANG......

Vaknar av att jag krampar så starkt att mina armar flög upp i luften okontrollerat.

När jag kommit tillbaka helt i livet blev jag lämnad ensam i rummet.

Ringer Emmy och berättar vad som hänt.

INGEN STÖTTADE MIG DEN NATTEN.

Jag låg kvar med ångest och hysteriskt gråt.

På morgonen kom min coach i avgiftningen. Finner mig sittande i min säng.

Jag glor in i väggen och bara gungar.

Hon undrar vad som hänt.

Det enda jag säger är......

"jag dog i natt"

Hon går iväg och ta reda på vad som hänt.

Efter en stund kommer hon tillbaka och sätter sig vid min sida.

Ta mitt huvud och lägger det mot hennes bröst.

-"Marie, du fick en överdos i natt. Om du inte hade droppet inkopplat skulle du inte överlevt. Det motarbetade överdosen."

Varje dag tänker jag på denna händelse.

Detta gjorde så min SLE bröt ut. Sjukdomar som ligger och lurar kan utlösas av en traumatisk upplevelse.

Jag har INGEN, då menar jag verkligen INGEN att prata med om detta.

Känns som ALLA hemska saker som händer mig ska döljas.

Ingen orkar att lyssna........

ÄR JAG SÅ JOBBIG ?????

Ja, jag överlevde........................

TILL VAD ?????