Det finns en bit i mitt liv som jag inte kan hantera.

Oktober 2012 gjorde jag min operation som skulle förändra mitt liv.

Jag skulle få ett liv utan alla problem, skulle börja jobba igen.

Tyvärr var det inte min räddning, utan början på mitt helvete.

Jag vet hur orolig jag var inför denna operation. Sa till mina vänner att jag ville avboka.

Klart alla är rädda inför en sövning och operation. Inget man vill göra om det inte är ett "måste".

Dessa korten är tagna innan min op.

Man ser hur jag sprudlar av liv.

Glädjen att "äntligen" får jag hjälp.

Operationen gjordes, jag fick åka hem med ett papper i handen hur jag skulle må och ta hand om mig själv.

Fyra dagar, sen trillade jag ihop i duschen. Hela min rumpa såg ut som en handgranatsattack. Blodet sprutade, jag skrek. Lotta fick ringa 112. Ambulansmännen skulle försöka få ut mig från duschen. Lotta hade lagt min morgonrock över mig så jag slapp känna mig naken.

Kommer bara ihåg att dom satte en nål. Vet inget förrän två dagar senare.

Då låg jag i en varm säng med massa dropp.

Nu började min kamp om att komma tillbaka igen.

Läkaren sa att jag kommer hata honom, min smärta kommer bli väldigt svår under min läkning.

Han hade rätt.

HATADE honom för allt.

Morfinet blev min bästa vän på denna resa.

Åtta operationer på 28 dagar.

Fick sätta nya nålar upp till två ggr per dag. Var stamkund nere på narkos för att sätta dessa nålar.

Sista veckan diskuterade dom att sätta en port i halsen. Glad att jag slapp.

Jag har inte fått bearbeta allt som skedde under denna tiden.

Det som var mest hemskt efter denna jävla resa var mitt morfin beroende som sjukvården gav mig på köpet.

Efter 34 dagar med morfin pump skulle dom omvandla dosen till tabletter.

Jag var borta från december 2012 till oktober 2013.

Min bästa vän var morfinet och sängen.

Levde inte, barnen var oroliga varje dag.
När jag kände att det inte funkade längre gav jag vården två val.

Antingen ger dom mig en avgiftning eller så får dom gå på min begravning.

Mina barn ska inte genomgå detta helvete.

Den 14 oktober 2013 blev jag inlagd på medicin avd 5. Min avgiftning började direkt.

Dom gav mig medicin mot mina skakningar, både i tabletter och flytande.

Detta var en måndag jag blev inlagd. På onsdagen den 16/10 jobbade en ny nattsköterska.

Hon kommer in i mitt rum. Börja rota med min kanyl, tittade på henne lite konstigt.

Såg att hon hade sprutan med medicinen jag fick oralt.
Det enda jag tänkte var.....

"Jaha, dom har ändrat. Tydligen ska jag ha det så här".

Efter 15 sekunder hör jag mig själv skrika.....

VAD HÄNDER...............

PANG

JAG VAR BORTA.......... HON GAV MIG EN ÖVERDOS.....

Jag var borta i nästan 20 minuter....... hör mig själv skrika....

JAG ÄLSKAR MINA BARN, JAG ÄLSKAR MINA BARN, HÄMTA DOM, JAG KAN INTE LÄMNA MINA BARN... JAG ÄLSKAR MINA BARN.....JAG VILL INTE DÖ.... MINA BARN....

PANG......

Vaknar av att jag krampar så starkt att mina armar flög upp i luften okontrollerat.

När jag kommit tillbaka helt i livet blev jag lämnad ensam i rummet.

Ringer Emmy och berättar vad som hänt.

INGEN STÖTTADE MIG DEN NATTEN.

Jag låg kvar med ångest och hysteriskt gråt.

På morgonen kom min coach i avgiftningen. Finner mig sittande i min säng.

Jag glor in i väggen och bara gungar.

Hon undrar vad som hänt.

Det enda jag säger är......

"jag dog i natt"

Hon går iväg och ta reda på vad som hänt.

Efter en stund kommer hon tillbaka och sätter sig vid min sida.

Ta mitt huvud och lägger det mot hennes bröst.

-"Marie, du fick en överdos i natt. Om du inte hade droppet inkopplat skulle du inte överlevt. Det motarbetade överdosen."

Varje dag tänker jag på denna händelse.

Detta gjorde så min SLE bröt ut. Sjukdomar som ligger och lurar kan utlösas av en traumatisk upplevelse.

Jag har INGEN, då menar jag verkligen INGEN att prata med om detta.

Känns som ALLA hemska saker som händer mig ska döljas.

Ingen orkar att lyssna........

ÄR JAG SÅ JOBBIG ?????

Ja, jag överlevde........................

TILL VAD ?????

 

Linda

8 december 2014 08:04

Hej Marie.
Nej , nej du är inte jobbig. Nu har du fått ut skiten, rent ut sagt!
Jag hoppas att du orkade anmäla denna händelse. Då hade det känts lite bättre idag kanske. Sånt här får inte hända ! Traumatiskt, ock konsekvensen med SLE , och allt som följt med sjukdomen som du får kämpa med nu. Dina oroliga barn också.
Jag kan inte annat än bli arg när jag läser om detta onödiga slarv med människoliv.
Bra att du uttrycker dina känslor här i bloggen.

Bra gjort Marie!

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har bestämt mig att stänga ner bloggen.   Känner att denna kommer vara en påminnelse om allt skit som skett Lovat Lotta att vi ska starta ett nytt liv när hon kommer hem från sjukhuset. Att detta blir en start för min älskade dotter a...

  Ja, väggen har nått min näsa. Så nu är jag platt i nian......   Just nu finner jag ingen vattenyta i skallen. Kan inte få luft någonstans, hela jag drunknar. Så jag har fått order om att bara ta dagen som den kommer, ingen stress, inga ...

  Jag fattar inget alls.   Varför är nog den största frågan som cirkulera i min skalle. Det ska mycket till innan jag blir den person som får hat inom mig. När jag tänker efter har jag nog aldrig hatat någon. Hat föder bara agg, föder on...

  Jag klarar inte av att vara ensam hemma, ångesten äter upp mig. Så vi tog ett beslut jag och min familj. Nu har jag flyttat hem till min son och hans familj.   Det funkar kanon. Så jag har min egen hörna i vardagsrummet. Katterna följde...

  Länge sen jag bloggade. Har varit så mycket runt omkring mig. Måste ta tag i allt innan jag känner att det funkar med bloggen.   Jag har varit så sjuk. Spytt galla hela tiden, så fort jag fick mat i magen kom allt upp med gallan. Ont ...