Tyvärr har jag inte haft krafter att ägna mig åt bloggen.

Det är så mycket som händer runt mig. Måste sortera allt.

Vad är det som sker då?

MASSOR

Kan inte sortera känslorna som bara väller över mig.

Saknaden som jag har inom mig växer hela tiden. Snart blir det ont om plats i själen.

BOOMMM KAAABOOOMMM, smällen kommer bli enorm ......

Det som är jobbigast just nu är saknaden efter Valle.

Den blir bara större inom mig. Jag brukar sitta och kolla igenom alla mina kort jag har i min laptop.

Ett heltidsjobb för mig. Har ju BARA 17 000 st att kolla på.

Det dyker upp bilder hela tiden på honom. Jag kan inte förstå att han är borta.

Har jag fått sörja honom?
NEJ

Jag måste finnas där för alla hela tiden.

Bara jag skriver dessa orden kommer tåren på min kind.

Allt blir bara en röra i huvudet.

På torsdag ska jag till reumatologen. Min höger hand funkar inte längre. Tappat känsel i hela handen, min fingrar är som korvar, känner inte ens dom längre. Svullen, varm, blå och sån jäkla värk. Skulle kunna såga av mig armen.

Blir snart ta mig f----n galen på allt.

Kanske dags för mig att ta en stor PAUS från allt.

En enda fråga........... Är det fel på mig? Är jag en jobbig människa?

Bara ett exempel...... Jag kan prata med någon via nätet, det funkar kanon via chatt. Sen kommer stöten som gör så jävla ont i mig. Så fort jag har träffat personen vill dom inte fortsätta kontakten.

Det är därför jag frågar.......

VAD ÄR DET FÖR FEL..... ?

En hyllning till den roligaste människa jag visste.

Älskar hans filmer....

Så tragiskt att han valde att inte leva längre.

Kärlek är det bästa som finns.

Kärleken finns i så många olika kategorier.

Kärleken jag har till mina barn är det bästa som hänt mig.

Att få bli mamma, känna hur ett liv växer inom mig. Känslan när barnet kommer ut, få det på bröstet.

Den första ögonkontakten är den som binder bandet för livet. Käleken man känner över detta lilla liv, beskyddandet växte på en tiondelssekund. Muren runt mig och barnet kunde ingen riva eller klättra över.

Det är förbjuden mark.

Den upplevelse man gått igenom tillsammans med barnen är så obeskrivligt underbar.

Se dom utvecklas till sina egna personligheter. Lära dom att misstag får man göra, det är dom som gör en människa stark. Lära dom respekt, kärlek, omvårdnad och framför allt. Vara sig själv.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad........

Idag är jag så stolt över mina barn. Dom är vuxna idag, lever sina liv. Alla tre barnen har funnit kärleken i deras liv.

Blivit extra farmor åt lilla Tilda.

Den kärlek jag känner när hon kallar mig för farmor är bara så underbart. Hjärtat hoppar flera skutt i bröstet.

Ingen ska någonsin komma nära henne igen. Jag skyddar henne med mitt eget liv.

Kärleken jag har till mina vänner är så viktig.

Utan dom vore jag inte hel. Så viktigt att ha ett socialt liv.

Nu har jag inte varit den vän jag borde vara. Tyvärr blir man så egoistisk i sin sjukdom.

Finns ingen jag kan skylla på förutom mig själv.

Så viktigt att man underhåller vänskapen annars dör den.

Jag kan ha hundra vänner, hundra vänner som suger energi ur min kropp.

Det finns endast tre riktiga vänner jag har i mitt liv. Dom skulle aldrig någonsin svika mig.

Jag sviker inte dom, ingen dömer varandra, vi finns om stöd, stöttar varandra i glädje och sorg.

Det är riktig vänskap <3

Sen har jag barnens pappa i mitt liv.

Han är min allra bästa vän, han är som min lillebror.

Vi skulle kanske aldrig gift oss. Tror våra liv hade varit annorlunda.

Vi fann varandra till hundra procent efter skilsmässan.

Ingen kan förstå vad han betyder. Är så innerligt tacksam att vi skildes i vänskap.

Finns människor som anser att man inte kan vara vän med sitt x.

JAG KAN, funkar hur bra som helst.

Vi träffas när barnen fyller år, när dom är sjuka.
Spelar ingen roll att barnen är vuxna, föräldrar äv vi tills den dagen vi slutar andas.

Jag saknar en livskamrat. Jag har så mycket kärlek inom mig.

Jag ger den jag älskar allt jag har inom mig. Ömhet, romantik, respekt, tillit och den frihet som behövs för att leva sitt liv.

Saknar att dela vardagen, problem, glädje, mina tokerier.......

Det jag saknar mest är......

Hans ögon som åtrå hela mig. Ser mig för den jag är.

Ge mig den värme jag behöver för att andas.

Saknaden finns där.....

När jag har hittat mig själv igen, lagt allt bakom mig

Är jag redo för att inleda något fint.

Kärleken är det bästa som finns i livet.........

#spotify

Jag kan nog inte bo bättre än vad jag gör.

Har skogen bakom huset, fina skogsvägar, en insjö. Hade man tagit ner lite träd så skulle jag ha sjöutsikt :)

Här kommer bilder på våra kvällspromenader.

Det finns en rädsla inom mig som jag aldrig visar omgivningen.

Rädslan att visa mig svag.

Hela mitt liv har jag fått kämpa om styrkan. Kämpat för min egen överlevnad.

Alltid kämpat för att bli älskad för den jag är.

Sorgen som finns inom mig att jag känt mig så oälskad.

Den kärlek jag får av mina barn, vänner gör mig stående. Utan dom skulle jag inte sitta här.

Jag måste hitta den inre punkt som gör mig hel.

Slippa känna mig så missanpassad.
Känna mig harmonisk, lycklig, glad, fylld av livsglädje som bara smittar av sig.

Jag mådde som bäst när jag hade gått ner mina 23 kilo. Var pigg och rask.

Gick en och en halv mil varje dag.

Äntligen kunde jag köpa kläder som var i tre storlekar mindre.

Älskade spegelbilden när jag hade tagit på mig mina Levi jeans, snygg åtsittande t-shirt.

Oh, vad jag njöt.

Jag vet att det inte är utsidan som räknas.

Jag har blivit mobbad hela mitt liv om min kropp, utseende och hår.

Nu handlar det inte om bara vänner, utan även i familjen.

Det har knäckt mig så många gånger när dom säger.....

"Fan vad tjock du är. Du var så snygg när du var 20 år. Hur ser du ut på skallen? Du är så ful i kort hår"

Vet ni vad dom orden har sårat mig?
Att dessa ord inte går att radera ur mitt huvud.

Jag grät i fredags när jag skulle klä mig inför Carl Oscars dagarna.

Hatade att mina jeans inte passade.

Jag vet att det är mitt eget fel.
Jag tillät mig att gå rakt in i väggen. Lägga mig ner och bara ge upp.

För mig var detta det enklaste jag kunde göra. Slippa ta tag i allt som skedde runt omkring mig.

Nu har jag fått en spark i röven som jag behövde.

Idag började mitt schema på gymmet.

Gick 30 min powerwalk. Jag kan inte gå snabbt så jag har funnit en annan lösning som ger mig samma effekt som powerwalk.

10 min i den takt jag klarar av, sen kör jag lutning på 3 i fem min och sen lutning 6 i 10 min. 5 min i lugn takt så pulsen går ner.

I morgon ökas det till 40 min på bandet.

Jag ska köra ett schema i åtta veckor.

Jag har verkligen bestämt mig. Måste ner i vikt för min SLE.

Tror att det är därför jag har blivit sämre i kroppen. Får bära på för många kilon.

Läkaren sa att detta är nästan livsfarligt för mig att bara lägga mig ner och ge upp.

SLE mår bra av motion.

SO MY FIGHT FOR MY OWN LIFE JUST STARTED........

Ska ta massa foton på min resa. När jag nått målet kommer ni se fotona jag tagit.

Ni kommer bli chockade.

Så mycket känslor och tankar som snurrar.

Med facit handen så var skilsmässan det bästa som kunde hända mig.

Levde ett liv fyllt med förnedring.

Idag ska jag lära mig att älska mig själv igen och att jag duger.

Masken jag tar på mig varje morgon döljer mina känslor, mina tankar och min osäkerhet.

Som denna helgen var jag i stan på Carl Oscars dagarna. Kände mig så missanpassad. Var som en grå liten mus.

Det enda jag hade i skallen var vad andra tyckte om mig.

Har så svårt att slappna av.

Speciellt nu när jag har gått upp i vikt igen. Jag kan inte sitta här hemma och skylla på kortisonet hela tiden.

Ja, kortisonet har gjort att jag gått upp i vikt, men jag är den ende som kan göra något åt det.

TRÄNA IGEN.

Har betalat mig gym kort. Schemat på kylskåpet.

I morgon kör jag igång till hundra procent. Aldrig mer att jag ska känna mig som jag gjorde i helgen.

Jag vet att jag duger som jag är. Men hjärnan lyder inte.

Tio år av förnedring sätter sina spår.

Masken som jag tar av mig på kvällen tar fram den sanna Marie.

Då är jag ensam i sovrummet. Ingen ser tåren som rinner på kinden.

Ingen hör mina förtvivlande rop på hjälp.

Ingen ser dom livlösa ögonen.

Ingen känner min panik.

Jag bearbeta dessa känslor varje natt.

Varje natt somnar jag med kudden hårt i famnen, den som torkar tåren som rinner.

Jag vägrar gå till en psykolog. Har testat det innan.

Jag har funnit min bearbetning. Det är den jag gör varje natt.

Vägen jag går på är lång, ser ändå en ljusning långt bort.

Denna kampen får ta den tid den behöver.
Jag har ställt in slut tiden.

Till nästa sommar ska den nya MARIE kommit fram

Marie som trivs med sig själv, älskar varje centimeter av min kropp.

En kvinna med ett självförtroende som knockar vem som helst.

Masken ska läggas i sin kista och aldrig mer öppnas.

Behöver ingen mask som döljer något. För det kommer inte finnas nåt att döljas.

Tack alla för en helt underbar helg.
Hade Marie kommit fram ordentligt skulle denna helgen slutat helt annorlunda.

Fattar inte varför jag backa hela tiden.

Men roligt hade jag i alla fall med dom tokiga vännerna.

Här kommer lite bilder på min underbara dotter, hennes nya vän som har ett förhållande med Stefans broder (Stefan är Emz kärlek, lite bilder på stortorget och öltältet.

Älskar er alla <3

I´m Alive

#spotify

Glömma det kommer jag aldrig att göra.

Det jag kan göra är att lägga allt i en ryggsäck, bära med mig den.

Lära mig att bära den rätt, att den inte hindrar mig att gå vidare i livet.

Den ryggsäcken kan jag öppna när jag är tillräckligt stark eller så förblir den stängd för alltid.

Ni vet att jag har min sjukdom.

SLE och DLE

Jag ska göra allt vad jag kan för att leva ett så normalt liv jag kan.

Måste bli bättre på att smörja in kroppen i solskyddsfaktor 50.

Ha en solhatt, långarmad tröja och långbyxor.

Men det är inte det enklaste.

När det är nästan 30 grader ute så dör jag av värmeslag av alla kläder.

Sitter hellre inomhus. Sen får jag INTE vistas i solen alls.

Ibland sitter jag under mitt parasoll, njuter av dagen. Tyvärr får jag mina problem på kvällen. Svider och sticker i huden, får feber och frossa.

Jag vill LEVA ett så normalt liv jag kan trots mina sjukdomar.

Jag älskar att vistas utomhus under sommar halvåret. Njuta av värmen, klippa gräset, rensa i rabatterna, busa med mina barn när dom har sina ryck.

Börja åka hem till mina vänner. Snart är jag väldigt ensam om jag inte tar hand om vänskapen jag har runt omkring mig.

Nu har jag bestämt mig......

Alla som stjäl min energi, som får mig att må dåligt måste raderas ut mitt liv för alltid.

Varför måste jag vara den som alltid är snäll? Låta mig tryckas ner, få mig att tappa fotfästet och framför allt..... Göra så att jag får skuldkänslor hela tiden.

Jag har tillåtit mig bli så illa behandlad genom åren.

Blivit så sårad och knäckt. Många har frågat varför jag har stannat kvar bland sådana människor.

När man lever mitt i kaoset vet man inget annat. Finns ingen hand som hjälpte mig ur denna cirkel av förnedring. Nu när man sitter här och skriver finns det så mycket tvivel inom mig.

Det är dom jag måste börja bearbeta. Om jag inte gör det och om jag inte bryter med dom som sårat mig kommer jag aldrig att leva ett liv fyllt av lycka och kärlek.

Jag måste ha sorterat och bearbetat allt innan jag kan finna en kärlek.

Dags för Marie att stänga ner den sidan av mig som tillåter mig att bli utnyttjad.

Reser mig ur askan som en PHOENIX.....

Nu lämnar jag allt bakom mig.

Bloggen kommer bara handla om min framtid tillsammans med min underbara familj.

Dom som valt att lämna mig, dom som valt att inte vilja vara vän med mig mer ska bara raderas ur mitt system.

Inte min förlust. Det är deras.

Jag vet att jag är en underbar person, en godhjärtad, ömsint, kärleksfull, en vän som aldrig sviker....

JAG ÄR DEN JAG ÄR.......

MIN BARNDOM, MINA FÖRHÅLLANDEN, MINA VÄNNER OCH MINA BARN

Har format mig till den jag är idag.

TACK <3

#spotify

Äntligen har jag fått tummen ur häcken.

Idag är det första gången jag gick till gymmet efter min blodförgiftning.

Varit rädd för att träna. Efter mitt läkarbesök så kände jag att detta kommer funka igen.

Så idag var jag på gymmet. Ny lokal har dom hunnit med sen april månad.

Förra året nådde jag min ideal vikt. Var så stolt över mig själv att jag lyckades, träningen som gav resultat.

Idag har jag gått upp femton kilo. Man kan inte skylla allt på medicinerna. Men jag svullnade i hela kroppen efter min kortison behandling. Nu har jag avslutat fem månader med rävgiftet. Så nu är det bara att bränna fett. Ska nå den kroppen och vikten igen. Jag har hösten, vintern och våren på mig.

Jag vet att jag duger som jag är. Tyvärr vet inte kroppen det. Har fått mer värk sen jag slutade träna.

Träning är den bästa medicinen när man lider av SLE.

Bilder från förra året.......

Jag köpte nya kläder när jag rasade i vikt. Jag vill inte köpa nya kläder för jag gått upp i vikt igen.

Jag ska komma i kläderna igen.

Måste slåss och kämpa för att bli bättre.

Funkar inte att ge upp.
Gymmet är den bästa terapi som finns. Där tänker man inte och sen svettas ut skiten som samlats i kroppen.

Jag vill bevisa för många att jag inte ger upp, visa att jag kan bli lycklig, att INGEN ska komma under mitt skinn en gång till.

Det är nu eller aldrig för Marie.

So.....

MY FIGHT JUST STARTED..... I´M GONNA SUCCEED

Ibland är livet bara så underbart.

Trots alla svårigheter man gått igenom, alla sjukdomar som kommit ivägen, dödsfall som slår bort benen.... gör en människa stark.

Om jag skulle få chansen att vrida tillbaka klockan, få chansen att börja om mitt liv, hade jag valt samma väg eller hade jag tagit den enkla vägen mot lycka och framgång ?

Den tanken har kommit flera gånger.

Om jag skulle välja den andre vägen skulle jag gå miste om mycket.

Då skulle inte mina barn vara dom barnen jag fick, dom vänner jag har idag skulle vara andra, allt skulle vara annorlunda.

Därför skulle jag aldrig någonsin välja en annan väg.

Min barndom, mina barn, mina vänner, mina förhållanden har format mig till den jag är idag.

Hela den röda linjen har gjort mig stark.

Familjen är den viktigaste biten för mig.

Utan dom vore jag inte den jag är idag.

Fått två nya familje medlemmar.

Zandra och hennes dotter Tilda 4 år. Min sons nya familj.

Så jag har blivit en bonus farmor.

Mitt hjärta hoppar av glädje när jag hör henne säga FARMOR till mig <3

Jag måste få in glädje i livet igen. Inte älta i det gamla.

Börja ta hand om mig själv, träna igen. Hatar dessa kilon som fastnat på kroppen.

Nu ska det brännas hela höst, vinter och vår.

Sen jäkla rockar jag igen. :)

Kramizar

#spotify