När jag sitter i soffan, njuter av tystnaden i huset kan jag inte låta bli att undra.

VAD HÄNDE ?

När familjen bodde i Malmö var jag väldigt lycklig. Hade ett underbart liv, vänner, jobb och äventyr.

Jag bodde i Malmö i 12 år. Anledningen vi flyttade var att ge barnen en tryggare uppväxt.

Vi hamnade till slut i Lammhult.

Här fick barnen den trygghet vi sökt. Massa kompisar, fick vara ute och leka utan att vi sprang efter hela tiden.

Fick utvecklas och få den frihet dom behövde.

Jag stormtrivdes på Tärnvägen. Vi var ett gäng som alltid gjorde saker tillsammans.

Umgänget var fantastiskt.

Jag var verkligen lycklig.

Tyvärr tar alla sagor slut någon gång.

Kärleken försvanna mellan mig och barnens pappa.

Han träffade en ny och jag gjorde detsamma.

Min resa vet ni redan.

Hur många gånger har jag inte ångrat att jag valde fel väg.

Idag sitter jag och Lotta i ett hus. Vi stormtrivs, har det mysigt och lugnt.

Ibland känner jag att hela livet tog en vändning när jag blev sjuk.

Det var inte så här jag ville mitt liv skulle bli när ungarna blev vuxna.

Nu önskar jag bara att jag får göra klart alla utredningar angående min hälsa.

Få svar, få rätt behandling.

Vill komma tillbaka, leva och ha förbannat roligt.

Lotta och jag har börjat med Rainbow Loom.

Så roligt att göra olika saker med gummiband.

Mysigt när vi sitter på kvällen, på var sida om skrivbordet. Prata skit, lyssna på musik.

Vi har en gemensam  hobby.
Så glad...

Allt har sin lösning. Få ta den tid det behöver.

Känner bara att allt blev så tragiskt. Jag skulle aldrig brutit upp från Tärnvägen.

Klart idag hade det ändå varit annorlunda. Alla har ju flyttat.

Bilder på vår nya hobby

Som jag fick i en kommentar innan är det inte lätt att skriva till okända människor.

Ni som läser min blogg känner inte mig. Vissa gör :)

Så när man ska förklara något kan det låta hemskt i era öron.

Vill bara inte att någon ska missförstå mig.

Min familij är livet för mig. Utan dom skulle jag inte vara den jag är.

Den kärlek och lycka jag känner när alla är hemma eller när jag tänker på dom är fantsastisk.

Min familj har stöttat mig genom resan jag gör genom livet.

Dom vet hur jag mår, vad jag känner och vad min sjukdom gör med mig.

När jag skriver att ingen ser mina tårar, ingen förstår min kamp betyder inte att jag inte uppskattar min famij.

När dom tankarna kommer är jag nästan alltid ensam. Jag menar det för stunden.

Jag har en lång väg att vandra när det handlar om min hälsa.

Är så glad när jag möter en läkare som tar mig på allvar.

Som nu när jag låg inne. Är tacksam för alla undersökningar och utredning som görs.

Jag var bara lite mer förvånad att jag inte är sjukare än vad dom misstänker.

Ja, jag sökte vård av en anledning i onsdags. Jag fick flimmer för ögonen som inte försvann, yrsel och huvudvärk. Ringde 1177 för jag trodde det handlade bara om blodtrycket.

Tacksam att dom lyssnade och ringde akutmottagningen. Resten vet ni.

Hade jag inte haft mina vänner, mina barn och mitt bonusbarnbarn hade jag inte orkat med allt som sker.

Dom får mig att skratta, stiga upp ur sängen, får mig att leva.

Jag vet att jag är en egoistisk person mitt i sjukdomen.

Tror man blir det när allt rusar runt i kroppen som en tornado.

Jag ska reda ut mitt liv.

Allt har bara kommit på en gång.

Skilsmässan är det bästa som hänt mig. MItt i denna resa försvann min styvfar. Det slog bort benen på mig totalt.

Lotta väntar på sin ryggoperation.
Andreas har träffat sin kärlek, med denna kärlek fick jag Tilda i mitt liv.

Min sjukdom har tagit en vändning att jag blivit sämre.

Kan bara betyda att nu kan det bara bli bättre för mig.

Jag har ingen brådska att träffa en ny man.

Jag saknar tvåsamheten så mycket. Saknar att krypa ner i soffan, skeda när man ser en bra film.

Skämma bort och bara ge massa kärlek.

En dag kommer detta finnas i mitt liv.

Vill bli friskare innan jag blandar in någon ny personlighet i mitt liv.

Tack för att ni finns och stöttar mig via bloggen.

Här kommer lite mörka bilder från min underbara helg.

Tilda har sovit hos sin farmor <3 Mikaela som är mitt kusinbarn ville också vara hos knäppa mig. <3

Det har varit total kaos i mitt liv.

Min höger arm och hand har lagt av. Värker så mycket att jag snart kan såga av den.

Var hos arbetstera, hon var inte glad att ingen läkare har tagit min värk på allvar.

Hon har skickat en remiss till handkirurgen. Måste göra en operation så fort som möjligt.

Alltså denna värken kom från helvetet.

Hamnade på sjukhus i veckan. Blev inlagd för han misstänkte en liten stroke. Inget jag tog på allvar eftersom jag inte kände mig så sjuk. Sen pratade han om en inflammation vid tinningen som kan gå mot skallen.

Jag låg inne i två dagar. Gjorde röntgen på skallen, kollade mina ögon och sen fick jag träffa en öron/näs/hals läkare.

Dom ville skära upp ett snitt vid tinningen. Sex centermeter och sen en bit av min åder som skulle skickas på analys. Han frågade tre läkare till och kom fram till att jag ska vänta med denna biopsi tills dom är inställda på att den verkligen behövs. Vill inte opereras i onödan.

Gråter för det minsta eftersom jag mår kaotiskt och har sån smärta.
Känslorna går inte styra, lever sitt eget lilla liv inom mig. Smärtan kan man döva med värktabletter. Vilket jag vägrar att göra.

Livrädd att bli beroende igen av opiater.

Denna helgen har min kusin kommit med sina två barn. Mikaela 12 och Charlie 2. Sen vill min prinsessa sova hos farmor över helgen. Mikaela stannar kvar tills i morgon.

Detta behövde jag, slippa ligga och tycka synd om mig själv.
Måste resa mig, vara den starka. Vågar inte visa svaghet, förlåt att jag säger det, men för mig känns svaghet som en besvikelse.

Har varit stark hela mitt liv.

Nu ska jag njuta av denna kväll med massa mys och film.

Skriver mer en annan dag när jag har redat ut alla känslor som är som en stor gummiboll i skallen.

Kram.

Linda, jag kommer svara på dina kommentarer när jag är ensam.

Skrivandet har inte funkat för mig den sista tiden.

Alltså hela system fick GAME OVER.

Försökt att starta om, har tyvärr inte lyckats.

Nu har jag funnit en liten stig där jag kan kringgå kaoset.

Nu bearbetar jag allt som hänt runt mig den sista tiden.

Det har redan gått ett halvår sen du somnade in.

Hittade massa kort på dig, gråter och skrattar om varannat.

Gråter för jag saknar dig, Skratta för minnen gör att jag mår bra.

Så sjuk som du var kan vi inte vara egoistiska att behålla dig i denna värld.

Du led så fruktansvärt mycket. Ingen förtjänar att leva så.

Klart det låter hemskt när jag skriver om detta.

Hade det varit mig det handlade om hade jag önskat att det skulle gå fort.

Inte rätt av anhöriga att stå vid sidan om, kan inte göra något, bara se hur man lider.

Saknar dig så jag inte kan andas. <3

Det har varit andra saker som gjort mig så innerligt ledsen.

Tårarna tar aldrig slut.

När någon säger saker som gör så ont, får man bara en blackout.

Paniken blev som en sprinkler, tårarna flödade som en kran hade öppnat sig.

Tomheten i magen som gjorde så ont, hjärtat gick i tusen bitar.

Allt kom PÅ EN GÅNG......

Varje natt är en pina för mig. I mörkret kommer tankarna.

Då kommer min ångest och panik.

VAD GÖR JAG FÖR FEL ?

Är ju bara den jag är.

Varför duger jag inte?

...........mina tårar tar aldrig slut........

Det finns en tomhet inom mig som ingen kan fylla.

Jag ser dig varje dag, hör din röst som ett eko i skallen.

Kan fortfarande inte förstå att du inte finns hos oss längre.

Varje dag är en kamp mot saknaden.

Allt har bara gått så fort.

Mitt i tomheten är det kaos.

Jag har tagit beslutet att ta en paus från FB på obestämd tid.

Jag har ännu en gång stått längst ut på en kant

Men när jag ska hoppa stannar tiden

Och filmen spelas upp igen

Men den stannar på samma bild

Hör du hjärtat börjar slå där inne igen

En känsla som jag glömt för längesen

Det jag såg var ögonen som till slut sa sanningen

Och någonting händer, det brinner inom mig

Tror du slutet är lyckligt

Kanske kommer vi aldrig någonsin veta

Vårat slag är här och nu

Den stora förändringen

Jag vill att frågorna ska höras av alla

Jag ber till natten så kan drömmarna falla

Jag vet i krig kan flaggor vända.

#spotify

Ibland känns allt bara så förbannat hopplöst.

Jag vill inte mer..........

Vet att jag varit nere i en väldigt djup grop. Den gropen är tydligen lika djupt som ett höghus.

Tydligen stannar denna hiss på varje våning innan jag når toppen igen.

Så mycket motgångar jag har /haft är sjukt.

Ibland känns allt bara så ändlöst.

Det som jag prioterar mest är åren jag har levt nedtryckt.

Måste hitta tillbaka till den Marie som alltid var lycklig.

Kanske jag inte finner henne, men en del i alla fall och ovanpå det den NYA Marie.

Kommer bli en helt fantastisk människa.

Den andra prioteringen blir att starta kriget mot läkaren nere i Lund.

Fattar inte vad dom håller på med. Lotta blir bara sämre.

Nu har vi väntat snart i fem år på denna ryggoperation, nu har det tillkommit att höftkulan inte ligger som den ska. På ett sätt är jag glad att Lotta har nedsatt känsel. Kan bara tänka mig hur ont hon skulle ha med normal känsel. Finns ingen andledning att vänta mer....

Så måndag börjar min kamp med Lottas operation.

Sen blir det en förändring här hemma.

Vi blir två som bor kvar i huset. Jag och Lotta.

Detta kommer bli jobbigt i början. Men allt löser sig i slutändan.

Min sjukdom börjar ta över mer och mer för varje vecka som går känns det som.

Värken blir värre, nu har handen lagt av helt.

Fick två kortison sprutor i går. Dom har bara tagit bort smärtan, har fortfarande ingen känsel i handen.

Så det verkar som en operation ska göras i handleden. Dom får göra vad fan dom vill så länge jag vet att det kommer hjälpa.
Väntar fortfarande på min EMG undersökning i Karlskrona.

Min reumatolog sa att det är viktigt att jag gör denna så fort som möjligt.

Är så lycklig att mina SLE prover ser bra ut, inget som tyder på att det är den som orsakar allt.

Så håll tummarna att jag får undersökningen snart. Vill ha ett svar varför jag blir sämre.

Ibland känns det inte som att jag orkar så mycket mer smärta.

Spyr varje natt och dag för att jag har så ont.

JAG VILL INTE MER.......

Nu ska denna kärring in i sovrummet, bädda rent, skura golvet. Måste vänta på Sandra eftersom jag inte kan röra  handen så mycket. Inte lätt att bädda med en hand ;)

Äntligen fredag idag.

Ha en helt underbar helg <3